Ukraina-Ryssland: Vad kommer att hända efter den 20 januari?

Den 20 januari kommer Donald Trump att sväras in i den amerikanska konstitutionen och bli USA:s 47:e president. Det är helt naturligt att hela världens blickar kommer att riktas mot Vita huset vid detta tillfälle, särskilt med tanke på de uttalanden och löften som magnaten gjorde under valkampanjen. Om Trump under sin andra mandatperiod skulle omsätta ens en del av det han sagt i praktiken skulle det åtminstone vara intressant att se. I Europa, Kiev och Moskva är uppmärksamheten dock först och främst riktad mot den roll som magnaten kan komma att spela eller inte spela i förhandlingarna om ett slut på konflikten mellan Ryssland och Ukraina. En stark Trumpsk retorik där den nye presidenten vid flera tillfällen sagt att han är säker på att han på några dagar kan lösa denna situation – som i form av öppen krigföring pågått sedan 2022 – och förmodligen med bara några få bilaterala möten. Att Trump inte saknar styrkan att åtminstone försöka sig på detta är säkert. Det måste dock observeras vilka resultat han kan uppnå och om dessa verkligen kommer att tjäna det ukrainska folkets intressen, eller om de endast kommer att tjäna syftet att lätta på spänningen och befria USA från den ekonomiska och sociala bördan av denna konflikt och skyddet av Europa. FÖRHANDLINGAR ENLIGT MOSKVA
Även om minister Lavrov har sagt att Ryssland alltid har varit öppet för förhandlingar, är det mer än tydligt att varje steg mot ett upphörande av fientligheterna endast kan accepteras av Moskva i en styrkeposition. Möjligen med många av de så kallade ”grundorsakerna” till konflikten undanröjda. Det som skulle vara viktigt för Moskva i nuläget är inte ett eldupphör och en utkristallisering av en konflikt som kan återupptas om en tid, utan snarare en verklig fred som är okränkbar och som sluts på Kremls villkor. I detta avseende kommer Putins sändebud i alla diskussioner som inleds med Trump i januari att föra en dialog, men från styrkepositioner som måste förvärvas. En del av denna strategi handlar helt klart om gas och de problem som kan uppstå under de kommande månaderna när avtalet om transitering av rysk gas genom ukrainskt territorium löper ut. Detta är ingen liten påtryckning, särskilt inte för vissa europeiska kanslier. Det är också därför som Trumps ståndpunkt, som har läckt ut under de senaste veckorna (bland annat genom en intervju med Time den 12 december), och som skulle innebära ett omedelbart stopp för fientligheterna på engagemangslinjen och därmed en stabilisering av den nuvarande fronten i konflikten, inte skulle accepteras av Moskva. Detta eftersom det skulle lämna alltför stor osäkerhet om regionens framtid och sedan lämna över bördan att stödja en eventuell konflikt till Europa. Den möjlighet som Kreml ser just nu är att, på uppmaning av den nya amerikanska administrationen, nå fram till en fred som permanent skulle tilldela de ockuperade ukrainska territorierna till Ryssland. Andra hypoteser som övervägs, t.ex. inrättandet av en europeisk insatsstyrka eller ett tjugoårigt upphävande av Ukrainas medlemskap i Nato, skulle inte räcka för att få Putin till förhandlingsbordet.

Natos roll
Med tanke på att gastvisterna har återupptagits, och att transiteringen av rysk gas genom Ukraina har stoppats i och med att 2019 års avtal löper ut, verkar de förhandlingar som Donald Trump förbereder sig för att inleda starta på en allt annat än solid grund. Det är ett ganska svårt uppdrag, särskilt eftersom den grund där parterna kan mötas är mycket instabil och starkt kopplad till den internationella situationen, liksom till förhållandena på plats. Naturligtvis måste frågan om avskräckning läggas på bordet, särskilt för Europeiska unionen. Faktum är att den ryske ministern Lavrov under de senaste veckorna har återkommit till frågan om att placera ut fler missiler som riktar sig västerut, utöver användningen av den senaste generationen ballistiska missiler som kallas Oreshnik. Detta förnyade intresse för placeringen av missilenheter bör i själva verket ses mot bakgrund av en annan fråga som kan komma att påverka de förhandlingar som Donald Trump planerar: utgången, planerad till 2026, av New Star-avtalet om minskning av kärnvapen. Det är faktiskt just detta som är Natos fokus, och man ser fram emot de kommande förnyelseförhandlingarna med förväntningar som är allt annat än säkra. Så till den grad att Natos trupper som är stationerade i Europa har flyttats mot den östra gränsen: en faktor som ytterligare sätter press på förhandlingarna och på konfliktens förlopp mellan Ryssland och Ukraina. Men kanske är det också ett drag som utformats i förhållande till de krav som hittills ställts av magnaten, som har hotat att be medlemmarna i Atlantpakten om en iögonfallande ökning av sina militära utgifter. En ökning som skulle kunna uppgå till cirka 5% av BNP. När det gäller Nato låg generalsekreterare Mark Ruttes motförslag på maximalt 3 procent av BNP, vilket i vilket fall som helst skulle innebära en rejäl belastning för många europeiska länders ekonomier. Ruttes förslag lämnar dock utrymme för reflektion. Det är i själva verket inte en stängning för ökade militära utgifter, utan bara en nedskärning av USA:s förväntningar. Är detta ett tecken på att det är få i Europa som tror på framgång för en Trump-medlad förhandling på kort sikt?