Vad är det för fel på Irlands tal- och språkterapiservice?

Irland är långt ifrån unikt när det gäller de utmaningar som landet står inför när det gäller att tillhandahålla insatser och stöd för barn och ungdomar som har en försenad eller utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) som kräver logopedisk behandling.

Språkutvecklingsstörning är ett tillstånd där ett barns språkliga utveckling skiljer sig avsevärt från utvecklingen hos majoriteten av hans/hennes jämnåriga utan någon underliggande biomedicinsk förklaring.

Forskning från CATALISE, en multinationell och multidisciplinär Delphi Consensus Study Identifying Language Impairments in Children, har visat att medlemsländerna i Europa är olika framgångsrika när det gäller att i tid tillgodose de terapeutiska behoven hos de cirka 5,8 miljoner barn och ungdomar som har en DLD i EU.

Den specifika omfattningen av de utmaningar som Irland för närvarande upplever kan ses i den ökade efterfrågan på tal- och språkbedömningar under det senaste decenniet och den parallella, om än delvisa, försämringen av nivån på tillgängliga tjänster, främst på grund av oförmågan att rekrytera ett tillräckligt antal terapeuter.

Detta är drag som går igen i många av EU:s medlemsländer och i Irlands närmaste grannland Storbritannien. En analys av tillgängliga data från England visar att i juli 2024 väntade cirka 76 000 barn på tal- och språkbehandling. Utmaningarna med att åtgärda denna situation förvärras av en vakansgrad på 17 % för logopedtjänster inom den privata sektorn och inom National Health Service (NHS) (16 % av vakanserna är specifikt inom NHS).

En genomgång av hur problemet har utvecklats på Irland visar att antalet barn som väntat på en tal- och språkbedömning i mer än 12 månader uppgick till cirka 3.000 under 2014.

I mars 2021 hade antalet barn som väntade i mer än 12 månader ökat till över 14 000.

Om man zoomar ut var situationen 2021 för alla väntetider ännu mer alarmerande med nästan 45 000 barn på väntelista för bedömning och behandling av tal- och språkstörningar.

Ytterligare data som erhållits genom rapportering i irländska medier har identifierat att av de 45 000 barn som väntade 2021, väntade mer än 16 000 på inledande bedömningar. 9 574 väntade på inledande behandling, och nästan hälften av dessa hade väntat i över ett år. Dessutom rapporterades att 18 552 väntade på ytterligare terapi, varav mer än 6 000 väntat i över ett år.

I maj 2022 fanns det på de nationella väntelistorna i Irland 32 151 barn som väntade på SLT-tjänster, varav cirka 11% väntade i över ett år.

Om man hoppar fram till 2024 kan man konstatera att trots betydande rekryteringsutmaningar har situationen generellt sett förbättrats, och Irlands Health Service Executive bekräftar att knappt 20.000 personer väntar på en första bedömning för logopedi.

Tyvärr är detta inte hela bilden, eftersom föräldrar och barn fortfarande måste utstå långa väntetider för att få tillgång till faktiska terapeutiska möten och tjänster efter den inledande bedömningsprocessen.

Detta förklaras delvis av de större utmaningar som finns i Irlands system för bedömning av behov (AON) där tillhandahållande av tal- och språkbehandling är inbäddat. I Irland arbetar Health Service Executive (HSE) under en lagstadgad tidsram för AON som anges i Disability Act 2005. För närvarande väntar över 10.000 barn på en behovsbedömning (AON) och 110.000 väntar på nödvändiga behandlingar.

Ett betydande antal parlamentariker i Irland belyser rutinmässigt hur detta i allt högre grad innebär att föräldrar och vårdgivare tar den irländska staten till domstol för att få sina barns rättigheter bekräftade enligt Disability Act. Debatter om denna fråga i den irländska Dáil har pekat på det faktum att i genomsnitt 25 familjer per månad tvingas gå till domstol för att tvinga staten att tillhandahålla en AON.

Ytterligare utmaningar som föräldrar och vårdgivare ställs inför när de försöker få tillgång till tal- och språkbehandling via Irlands offentliga hälso- och sjukvård är att remisser ofta söks från en allmänläkare eller direkt av föräldrar via de lokala Children’s Disability Network Teams (CDNT).

Det finns dock en erkänd kris i båda dessa nätverk på Irland. Irish College of General Practitioners (ICGP) har sagt att även om ICGP nu utbildar 70 procent fler allmänläkare per år än för sex år sedan, så har man en åldrande arbetsstyrka och en växande befolkning där en fjärdedel av allmänläkarna är över 60 år och arbetar på mottagningar med full kapacitet. Detta innebär i princip att många föräldrar inte får tillgång till en av de viktigaste remissvägarna till logopedi i rätt tid.

När det gäller CDNT:erna. Dessa inrättades som svar på de oavsiktliga svårigheter som skapades av AON-lagstiftningen och som en del av Irlands Progressing Disability Services-strategi 2020 som krävde sammanslagning av alla resurser, inklusive personal, anläggningar och utrustning, från de olika frivilliga byråerna och HSE som tillhandahåller specialiserade barnhandikapptjänster.

Men även om målet var lovvärt – att göra det möjligt för ett barn att få tillgång till CDNT-tjänster utifrån sina behov, dvs. att en diagnos inte skulle krävas – har utvidgningen av tjänsten till att omfatta alla barn med komplexa behov till följd av sin funktionsnedsättning överväldigat CDNT-modellen och lett till ytterligare förseningar och långa väntelistor.

I princip alla barn med en funktionsnedsättning med varierande grad av komplexitet, från lindrig till svår, försöker få tillgång till samma begränsade utbud av tjänster.

I ett bredare internationellt sammanhang står Irland också inför många utmaningar till följd av regelverket både på hemmaplan och inom EU. En stor del av detta hänger samman med behovet av att följa direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, som innehåller ett antal mekanismer för erkännande av yrkeskvalifikationer i hela EU.

Detta direktiv gäller för alla EES-medborgare som vill utöva ett reglerat yrke i en annan EES-medlemsstat än den där de erhöll sina yrkeskvalifikationer.

Detta omfattar irländska medborgare med yrkeskvalifikationer som erhållits i någon av de andra EES-medlemsstaterna, inklusive Förenade kungariket, som vill återvända till Irland för att utöva sitt yrke.

För tal- och språkterapeuter innebär detta att även om kvalifikationer från ett EU-land ska erkännas i ett annat, är processen fortfarande mycket komplex och svår att navigera i.

Detta beror vanligtvis på den tid som krävs för att bedöma kvalifikationerna mot värdlandets standarder (t.ex. Irland) för att säkerställa jämförbarheten mellan yrkesverksamheterna. Även om det är välkommet med regleringar som säkerställer att skyddsåtgärder finns på plats, har en av effekterna blivit att utbildade terapeuter inte har kunnat börja arbeta i länder där behovet är särskilt stort.

Uttalanden från den irländska hälsoministern som svar på frågor från parlamentet i denna fråga har ytterligare utvecklat hur direktivet fungerar i praktiken.

I dessa uttalanden har det noterats att direktivets allmänna system, som är tillämpligt på kvalifikationer för logopeder, föreskriver en bedömning i varje enskilt fall av en sökandes kvalifikationer i förhållande till de kvalifikationer som krävs för att utöva yrket i den mottagande medlemsstaten, om de yrkesverksamheter som omfattas är jämförbara. Om yrkesverksamheten inte är jämförbar kan kvalifikationerna inte erkännas.

Om yrkesverksamheten är jämförbar men brister i kvalifikationerna identifieras, måste den sökandes yrkeserfarenhet efter avslutad utbildning beaktas för en framgångsrik registrering i Irland.

Om bristen på kvalifikationer kvarstår ska den behöriga myndigheten enligt direktivet erbjuda den sökande en kompensationsåtgärd, dvs. välja mellan en anpassningsperiod (en placering) och ett lämplighetsprov.

Speech and Language Therapists Registration Board är utsedd till behörig myndighet enligt direktiv 2005/36/EG i Irland för yrkesmässiga kvalifikationer för tal- och språkterapeuter.

Det står alltså klart att även om det finns starka bestämmelser om barns och ungdomars rätt att få tillgång till professionellt kompetenta terapeuter, är registreringsprocessen fortfarande något tungrodd, vilket gör att ytterligare långa väntetider kan uppstå.

Det står också klart att behovet av flerspråkiga tal- och språkterapeuter kommer att öka i takt med att Irlands befolkning blir betydligt mer diversifierad. En stor undersökning i flera europeiska länder, inklusive Irland, visade att även om det finns en medvetenhet om behovet av specialiserade metoder för flerspråkiga barn, finns det också ett genomgående klagomål om bristen på resurser och utbildning för denna mycket specifika typ.

Sammantaget är bilden av situationen för tal- och språkterapin på Irland blandad. Regeringarna har verkligen gjort ett samordnat försök att säkerställa att tillräckliga medel från statskassan riktas mot att tillgodose behovet av funktionshindertjänster, vilket inkluderar tal- och språkterapi. Den avgående regeringen byggde vidare på tidigare år och anslog en aldrig tidigare skådad finansieringsnivå på nästan 2,8 miljarder euro för funktionshindertjänster för 2024. Detta följde på betydande ökningar i de senaste budgetarna för att åtgärda de brister som identifierats i regeringens översyn av funktionshinderskapaciteten.

Faktum kvarstår dock att Irland, liksom ett antal andra EU-medlemsstater, upplever pågående och allvarliga utmaningar när det gäller att rekrytera och behålla kvalificerad personal, oavsett de enorma medel som finns tillgängliga. Man har också ännu inte hittat en lämplig modell för tillhandahållande av tjänster som kan tillgodose de olika behovsnivåer som barn med språkstörning upplever, allt från lindriga till komplexa.

Den politiska viljan finns där. Problemet ligger i att identifiera hur man på lämpligt sätt ska bemöta en tjänst som präglas av hög efterfrågan och oacceptabelt långa väntelistor.