Den dramatiska ökningen av kvinnlig könsstympning i Irland

Den standarddefinition som tillämpas på kvinnlig könsstympning (FGM) är att det är en sedvänja som innebär att de yttre kvinnliga könsorganen eller könsorganen helt eller delvis avlägsnas av icke-medicinska skäl.
Även om denna typ av kortfattad definition förvisso har sin plats, vore det klokt att inte acceptera den isolerat eller utan konsekvent hänvisning till de ytterligare klassificeringar som tillämpas på FGM av Världshälsoorganisationen och andra. Detta tillvägagångssätt kommer att hjälpa oss att förstå, även i begränsad omfattning, det verkliga barbariet i denna sedvänja och det oerhörda brott mot de mänskliga rättigheterna som den utgör. WHO:s Inter Agency Statement on Eliminating Female Genital Mutilation är till hjälp i detta avseende. Där hänvisar man till de fyra typer av kvinnlig könsstympning som traditionellt har förekommit.

Det är nästan obegripligt att tänka på att könsstympning enligt ovan i de flesta fall utförs på unga flickor och spädbarn mellan spädbarnsåldern och 15 års ålder som huvudsakligen bor i eller kommer från den afrikanska kontinenten eller Mellanöstern i stort. Omfattningen av dessa metoder är häpnadsväckande och enligt tillförlitliga uppskattningar från WHO har mellan 100 och 140 miljoner flickor och kvinnor utsatts för någon form av könsstympning och ytterligare 3 miljoner flickor riskerar att utsättas för detta varje år. Detta, påpekar WHO, motsvarar 6.000 kvinnor och flickor som dagligen genomgår könsstympning i världen.
Medvetenheten om hur utbredd denna sedvänja är och hur många barn och kvinnor som lever med följderna av könsstympning har på ett välkommet, om än ofullständigt sätt, slagit igenom i västvärldens medvetande. Detta beror åtminstone på ihållande utbildningskampanjer som har följt i spåren av den exponentiella tillväxten i den globala invandringen och förekomsten av diasporagrupper från Afrika och Mellanöstern som är bosatta i länder och territorier som USA, Europa och Australien. Det har också underlättats av de ofta mycket offentliga konflikter som har uppstått när försök att försvara praktiken på rättighetsbaserade, religiösa eller kulturella grunder har stött på västerländska juridiska och medicinska traditioner som historiskt sett har betraktat FGM som bannlyst och oförsvarbart. Irland är en sådan stat som har försökt att på ett lämpligt och humant sätt bemöta de problem som kvinnlig könsstympning innebär. På internationell nivå har Irland ratificerat flera internationella konventioner som fördömer kvinnlig könsstympning, däribland FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). En viktig händelse på nationell nivå var publiceringen i november 2008 av Irlands nationella handlingsplan för att bekämpa kvinnlig könsstympning, som togs fram i samarbete med 15 andra europeiska länder.
I handlingsplanen identifierades fem strategiska rubriker som viktiga komponenter i alla försök att bekämpa kvinnlig könsstympning på Irland. Dessa rubriker är juridik, asyl, hälsa, samhälle och utvecklingsbistånd.
Den första specifikt juridiska insats som kom ut av denna process var Irelands Criminal Justice (Female Genital Mutilation) Act 2012, som ursprungligen infördes i juni 2011. Lagen kriminaliserade inte bara könsstympning av kvinnor, utan även försök att utföra könsstympning av kvinnor. Lagen innehåller också bestämmelser om medhjälp, anstiftan, rådgivning, konspiration eller främjande av kvinnlig könsstympning. Detta ger en betydande rättslig klarhet till befintliga men annars breda rättsliga förbud mot att anstifta ett brott som handlar om kroppsskada, såsom stympning och avlägsnande av organ eller kroppsvävnad. Enligt denna lag är det också ett brott för någon som är bosatt i Irland att ta en flicka till ett annat land för att genomgå könsstympning. Straffet enligt lagen är upp till 14 års fängelse och/eller böter på 10.000 euro. Om man jämför med vad den dåvarande hälsoministern Dr James Reilly sade när han ursprungligen presenterade lagen – att den skulle ge obestridlig rättslig klarhet – har lagen varit en framgång.

Den övergripande bild som framträder när den ställs mot ministerns vidare kommentarer, att lagstiftningen var ”det första steget för att säkerställa att praktiken inte kommer att få fäste på Irland”, är dock mindre gynnsam.
Detta trots att lagen, som vi har sett ovan, var en del av en bredare vilja hos irländska regeringar att skapa medvetenhet om kvinnlig könsstympning och dess berömvärda antagande av en nolltoleransstrategi mot dess praktik. Irland skulle komma att närma sig hälsostrategins rubrik i handlingsplanen från 2008 genom landets nationella strategier för sexuellt och könsbaserat våld i hemmet (DSGBV). Den irländska hälsovårdsmyndigheten (HSE) genomför också för närvarande en kartläggning av sina tjänster i syfte att identifiera luckor i stödet till offer för och överlevare av könsstympning. Detta är oerhört viktigt eftersom det otvivelaktigt finns en växande efterfrågan på sådana tjänster i Irland. Vi kan se bevis på detta i en rapport från Irish Times från november 2024 där det framgick att en tjänst för att hjälpa kvinnor som drabbats av kvinnlig könsstympning ökade med mer än 300 procent på två år. Rapporten publicerades av Irlands Irish Family Planning Association. Den uppskattade att minst 10.000 kvinnor och flickor som bor på Irland har utsatts för kvinnlig könsstympning. Föreningen rapporterade också att antalet utnämningar för FGM-relaterat stöd ökade med 338 procent 2023.
Föreningens medicinska chef Caitriona Henchion bekräftade att antalet personer som behandlades ”ursprungligen var litet” men från 2020/2021 ökade migrationen från ”länder med hög förekomst så efterfrågan har ökat enormt”. När det gäller migration från länder med hög incidens är det värt att notera att det i avsnitt 7.2 f i Irlands lag om internationellt skydd från 2015 föreskrivs att ”handlingar av könsspecifik eller barnspecifik karaktär” är exempel på handlingar som kan utgöra förföljelse. Irlands International Protection Office (IPO) anser därför att kvinnlig könsstympning är förföljelse till sin natur eftersom det ”strider mot en rad väletablerade människorättsprinciper, däribland principerna om jämställdhet och icke-diskriminering på grund av kön, rätten till liv när ingreppet leder till döden och rätten till frihet från tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, samt barnets rättigheter”. Sammanfattningsvis kan vi säga att efterfrågan på tjänster relaterade till kvinnlig könsstympning kommer att fortsätta att öka dramatiskt i takt med att Irland fortsätter att uppleva en aldrig tidigare skådad migrationsvåg från länder på den afrikanska kontinenten och i Mellanöstern. Detta sätter en extraordinär press på Irlands hälso- och sjukvård och samhällsservice på grund av de komplexa kulturella känsligheter som ofta uppstår. Förhoppningarna om en minskning av antalet barn och kvinnor som utsätts för könsstympning kan vara överdrivet optimistiska, eftersom det i forskningslitteraturen tydligt framgår hur utbredd och envis denna sedvänja är och hur svår den är att avskaffa. UNICEF har själva varnat för att kvinnlig könsstympning återigen ökar bland nigerianska flickor i åldern 0-14 år, från 16,9 procent 2013 till en ny toppnotering på 19,2 procent. Irlands poliskår, An Garda Síochána, kommer också att ställas inför betydande utmaningar, även om man nyligen har lanserat ett initiativ kallat Operation Limelight för att ge information till passagerare som reser till och från Irland, där man förklarar vad kvinnlig könsstympning är och vad man kan göra om man är orolig för att en flicka riskerar att bli könsstympad.

Hittills har Irlands inställning till kvinnlig könsstympning varit föredömlig, men detta måste matchas av en högre andel fällande domar och tilldelning av riktade resurser för att åstadkomma detta. Det är alarmerande att konstatera att den första fällande domen för kvinnlig könsstympning på Irland kom först 2020, trots att kvinnlig könsstympning kriminaliserades 2012. Fallet rörde ett gift par som 2016 utförde könsstympning på sin ettåriga dotter. Den rena skräcken i detta fall ger behovet av en sådan strategi ett tydligt moraliskt och socialt imperativ.