Europeiska unionen har inneburit en viktig vändpunkt i hanteringen av internationellt skydd för migranter.
Enligt Magnus Brunner, EU-kommissionär med ansvar för inrikes frågor, riskerar personer som beviljats internationellt skydd och som tillfälligt återvänder till sitt ursprungsland att förlora sin rätt till sådant skydd. Detta beslut, som meddelades som svar på en fråga från parlamentet, har lett till en debatt om hanteringen av invandring och säkerheten vid EU:s gränser. Frågan har sin grund i en reflektion över direktiv 2011/95/EU, som reglerar erkännandet av internationellt skydd. Magnus Brunner klargjorde att en medlemsstat, för att kunna återkalla flyktingstatus, måste visa på individuell basis att personen har upphört att vara flykting. Detta sker till exempel när mottagaren återigen begagnar sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare. Parlamentsfrågan, som ställdes av den tyske ledamoten David McAllister från Europeiska folkpartiet (EPP), fokuserade särskilt på migranter som, trots att de har beviljats skydd i Tyskland, tillfälligt har återvänt till länder som Afghanistan och Syrien. Enligt Brunner står dessa förflyttningar i strid med den grundläggande principen om internationellt skydd, som förutsätter att det är omöjligt att återvända till sitt ursprungsland på grund av förföljelse eller livsfara. I direktiv 2011/95/EU fastställs att internationellt skydd kan återkallas när de omständigheter som låg till grund för erkännandet upphör att existera. Om en migrant frivilligt återvänder till det land som han eller hon flydde från kan detta tyda på att situationen inte längre är så farlig att han eller hon inte kan återvända. Denna princip måste dock tillämpas från fall till fall, med en noggrann bedömning av skälen och omständigheterna för varje återvändande. EU-kommissionens nya politiska linje återspeglar behovet av att stärka trovärdigheten i EU:s asyl- och migrationssystem. Den väcker dock etiska och juridiska frågor. Ett tillfälligt återvändande kan t.ex. motiveras av behovet av att hjälpa familjemedlemmar i nöd eller personliga nödsituationer, utan att det innebär en betydande förändring av säkerhetsläget i ursprungslandet. Magnus Brunners besök i Aten understryker Greklands avgörande roll som inkörsport till EU för tusentals migranter. Under sitt möte med Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis upprepade Magnus Brunner kommissionens åtagande att stödja gränsförvaltning och migration i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna. Ett centralt ämne för samtalen var genomförandet av pakten för asyl och migration, som syftar till att omdefiniera hanteringen av migrationsflöden i EU. Bland de prioriteringar som lyftes fram betonade kommissionären behovet av att stärka återvändandet av irreguljära migranter, en åtgärd som anses vara nödvändig för att säkerställa en balans mellan solidaritet och ansvar inom unionen. Trots det uttalade målet att säkerställa ett rättvist och effektivt asylsystem har EU:s nya politik för internationellt skydd väckt oro. Humanitära organisationer och migranträttsaktivister befarar att indragningen av internationellt skydd för personer som tillfälligt återvänder till sitt ursprungsland kan utsätta människor för större risker och ytterligare komplicera det redan komplexa asylsystemet. Ett annat problem är den enhetliga tillämpningen av reglerna i medlemsstaterna.
I avsaknad av tydliga och gemensamma kriterier finns det en risk för skilda tolkningar som kan undergräva samstämmigheten i det europeiska systemet för internationellt skydd. EU:s beslut utgör en vändpunkt i hanteringen av internationellt skydd och innebär nya utmaningar för både migranter och medlemsstater. Å ena sidan syftar det till att säkerställa ett mer rigoröst och trovärdigt system, å andra sidan är det viktigt att de nya åtgärderna åtföljs av en noggrann bedömning av de humanitära och rättsliga konsekvenserna. Behovet av att balansera säkerhet, solidaritet och ansvar förblir kärnan i den europeiska debatten om invandring. Genomförandet av pakten för asyl och migration, tillsammans med ett stärkt samarbete mellan medlemsstaterna, kommer att vara avgörande för att ta itu med gemensamma utmaningar och bygga upp ett system som kan tillgodose behoven hos både migranter och värdsamhällen.