Subscribe
Kommissionen har säkert utarbetat denna strategi för konkurrenskraft med tanke på det så kallade Draghibetänkandet, som visar vad vi redan visste: Draghibetänkandet beställdes av byråkratierna i Bryssel som har använt det som ett alibi för att inte be om ursäkt, vilket de borde göra, för minst fem bortkastade år i Europeiska unionens historia. Det är slående att det sägs att två mål eftersträvas: i) att identifiera de nödvändiga förändringarna i politiken för att anpassa den till verkligheten och utveckla nya sätt att arbeta tillsammans för att öka hastigheten i beslutsfattandet, ii) att förenkla ramar och regler och övervinna fragmenteringen. Jag säger slående eftersom det är vad europeiska reformister, konservativa och patrioter har krävt i årtionden, och fått anklagelser om att vara förnekare, turbokapitalister eller nyliberaler. Men jag insisterar på att det enligt min mening, och prejudikaten stöder min tolkning, är ren luft eftersom hela strategin bygger på att godkänna nya bestämmelser om frågor som artificiell intelligens, molnet, kvantdatorer, bioteknik och rymdindustrin. I stället för att reglera borde de avskaffa ”wokismen” med universitet, köns- eller raskvoter, för att främja meriter, förmåga och uppfinningsrikedom, och låta en frisk ström av idéer och projekt flöda. Men om byråkraterna och parlamentarikerna är de som ska sätta ramarna kan jag försäkra er om att vi kommer att göra samma misstag igen och förlora ytterligare fem år.
En av de mest kontroversiella punkterna i strategin, som också strider mot det teoretiska synsättet, är att man inte backar från klimatmålen utan bekräftar dem. Målet om en 90-procentig minskning av koldioxidutsläppen fram till 2040 kvarstår, vilket innebär att vi européer har samma begränsningar.
Vi vet från Förenta staterna och Kina att denna nya teknik och industriella produktion av hög kvalitet är särskilt energikrävande, utan att vind- och solenergi är tillräckliga, stabila, konstanta och permanenta källor. Antingen satsar vi på kärnkraft, hydraulisk energi (vilket strider mot de strategier som anges i förordningen om återställande av naturen), gas och olja, eller så kommer vi definitivt att uteslutas från den internationella konkurrensen. I det framlagda dokumentet upprepas – vi förväntade oss inget mindre – Ursula von der Leyens tillkännagivande i sitt installationstal om att godkänna en pakt för ren industri, ett slags Green Deal 2.0 för att minska koldioxidutsläppen från tung industri, såsom metallurgi och kemi, vilket inte bådar gott för den europeiska industrin. En av de punkter där Europeiska kommissionens dokument väcker mest upprördhet är kanske när man, när det gäller fordonssektorn, säger att en strategisk dialog kommer att inledas med sektorn för att främja laddningsinfrastrukturen och främjandet av elfordon. För det andra är det uppenbart att EU-medborgarna, konsumenterna och köparna har beslutat att de inte vill ha elfordon. Vi kan därför föreställa oss enorma summor offentliga medel för att finansiera bilföretag och täcka deras förluster eller för att få till stånd en prissänkning för att stimulera köp av elfordon, vilket innebär att EU-medborgarna kommer att betala två eller tre gånger för denna övergång, via skatter, via skulder och via priset.
Idéer som skapandet av en grön företagsflotta verkar mer som förslag från försäljare av ormolja än som seriösa försök att lösa problemen med produktion, sysselsättning och transporter i Europa. Jag har mycket litet förtroende, inte ens för några av de företag som kapitulerade inför von der Leyens enorma makt under den senaste mandatperioden och som nu nästan säkert bara väntar på att få sina resultat subventionerade.