Subscribe
I ett spänt klimat och en komplex internationell situation som den vi har upplevt de senaste veckorna visar några få europeiska ledare att de har stadiga nerver och vet hur man håller rodret rakt för att uppnå bästa möjliga resultat för sitt land och för EU. Detta är förvisso den ståndpunkt som Italiens ledare Giorgia Meloni har intagit de senaste dagarna, och i denna process har även Europeiska kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen anslutit sig.
THE TWO SIDES OF THE ATLANTIC
Först och främst måste man ta hänsyn till – och sedan analysera – hur man har reagerat på de försämrade relationerna mellan USA och Kiev i efterdyningarna av Donald Trumps möte med Volodymyr Zelensky, och det svalnande amerikanska intresset för att skydda den europeiska kontinenten från ett antiryskt perspektiv. Då måste man också ta hänsyn till den dynamik som utlöses av de uppgifter som planeras av den amerikanska presidenten, vilket kan skapa en hel del problem för vissa europeiska marknader. Den logik som drev Meloni å ena sidan och von der Leyen å den andra var att undvika konflikt med den allierade för att inte riskera ett uppbrott. Giorgia Melonis relation med Trump hjälpte naturligtvis till. Att vara den enda europeiska ledaren som närvarade vid hans installation var ingen liten sak i diplomatisk logik; en logik som idag syftar till att skapa en berättelse för att betona att USA inte är en fiende, utan snarare en allierad som är starkare än någonsin och som man måste ställa sig på och samarbeta med.
KONFLIKTEN I UKRAINA
Det är tydligt att USA:s inställning till konflikten i Ukraina och relationerna med Ryssland för närvarande tycks ha blivit en verklig vattendelare i de europeiska kanslihusen. Detta faktum tillmäts alltför stor betydelse, så att det i det internationella scenariot verkar finnas ett före och ett efter mötet mellan Trump och Zelensky. Ur italiensk synvinkel, och ur president Von der Leyens synvinkel, ses denna tidpunkt däremot som en punkt där det är möjligt att börja arbeta igen. De två ledarnas mål är säkerligen att komma fram till att mildra tycoonens önskan att fortsätta helt självständigt i frågan om konflikten i Ukraina, samtidigt som man bygger upp ett europeiskt svar som kan vara ett alternativ till USA:s inblandning. Så, inga enkla kommentarer mot Trumps ståndpunkt, utan bara fasthet och konsekvens när det gäller att påminna om behovet av att i vilket fall som helst uppnå en rättvis fred för Ukraina.
GEMENSAMT FÖRSVAR
Von der Leyen återkom själv i sitt tal till plenarförsamlingen i Bryssel den 11 mars till behovet av ett gemensamt försvar och betonade att freden i Europeiska unionen inte längre är något som kan tas för givet. Även här är dock problemet inte bara politiskt, utan också ekonomiskt. Försvarsplanen ReArm, som kommissionen har tillkännagivit, är värd cirka 800 miljarder euro som medlemsstaterna måste finansiera. Naturligtvis har konflikten redan börjat mellan de sparsamma länderna, som inte vill slå samman investeringar, och de EU-medlemmar som har stora skulder och som vill ha stöd för att inte ytterligare belasta sina inhemska budgetar. I denna mening söker Italien ytterligare medling. Giorgetti har faktiskt presenterat för sina ministerkolleger vad som har kallats ”European Initiative for Security and Industrial Innovation”. Syftet med denna plan skulle vara att locka nytt privat kapital till Europa, så att medlemsstaternas statsskulder inte ökar. Ett initiativ som bara skulle fungera genom att förbättra och öka investeringsgarantierna. Det är en komplex plan, men en plan som återspeglar den italienska regeringens idé om medlemsstaternas industriella och ekonomiska utveckling, särskilt inom känsliga och strategiska sektorer som säkerhet. Ännu en pusselbit i den känsliga balans som håller på att byggas upp på båda sidor av Atlanten, och den enda osäkerheten är återigen vad – och vem – som kommer att vara den pivot som detta kommer att vila på.