Rumäniens demokratiska tillbakagång är inte bara en berättelse

Alla vet vad som hände i Rumänien i december förra året. Ett land som är medlem i EU och NATO ogiltigförklarade sitt eget presidentval, vilket väckte chock hos kommentatorer över hela världen. Orsakerna har varit föremål för intensiv nationell och internationell debatt och Rumäniens demokrativärde har av tankesmedjor degraderats från ”bristfällig demokrati” till ”hybridregim”. Det är dock inte alla som känner till allt som har hänt under månaderna före och efter denna incident. Det är dessa aspekter av frågan som vi kommer att granska i dag, eftersom de ger en större bild än själva ogiltigförklarandet av presidentvalskampanjen. Och oavsett vad man tycker om beslutet att ställa in de ovannämnda valen, är det svårt att inte se en oroande trend när man tittar på den större bilden.

Innan vi går in på själva fakta är det viktigt att notera att en hård strid har brutit ut – inte om fakta, utan om hur historien ska berättas.

På ena sidan försöker systemvänliga partier som PSD och PNL (de två äldsta mitten-vänster- och mitten-högerpartierna, som nu regerar tillsammans på samma sätt som SPD-CDU i Tyskland) att begränsa skadan. Deras strategi är skolbok: förneka, avleda och omformulera. Enligt dem är Rumänien inte på tillbakagång, utan ”anpassar” sig bara till den moderna världens komplexa utmaningar. Sammanfattande rättsliga förändringar? Nödvändiga ”justeringar” för att säkerställa stabilitet. Oro för censur? ”Skyddar valprocessen från felaktig information.” Alarmerande underskott och institutionella fångar? ”Tillfälliga bakslag” på en i övrigt strålande europeisk resa.

De förlitar sig i hög grad på trötta slogans om europeisk integration, NATO-åtaganden och ekonomiska tillväxtprognoser, i hopp om att ett tillräckligt kraftfullt viftande med EU-flaggan ska överrösta varningarna från Bryssel självt. Närhelst EU-kommissionen eller oberoende vakthundar påpekar uppenbara missförhållanden framställer regeringens lojalister det som ”feltolkningar” eller ”orättvis kritik av en demokrati under utveckling”. Med andra ord: ”Lita på oss, inte på era egna ögon: ”Lita på oss, inte på dina egna ögon.”

På den andra sidan tar populistiska rörelser tillfället i akt att radikalisera opinionen ytterligare och hävdar att den nuvarande regeringskoalitionen (som faktiskt har styrt de senaste 30 åren i olika former) bygger en auktoritär stat som ska införa den ”globalistiska agendan” och en progressiv politik och tysta kritikerna samtidigt som den suger ut så mycket pengar som möjligt från dem som bidrar till landets budget.

Den sida som vinner den kommande omgången av presidentvalet kommer också att vinna kontrollen över berättelsen och kan mycket väl avgöra om Rumänien tar den svåra vägen tillbaka till verklig demokrati eller glider djupare in i en hybridregim, där val hålls, rättigheter utlovas, men ingenting verkligt någonsin förändras. För det verkliga problemet, den stadiga nedmonteringen av demokratiska kontroller och balanser, är redan närvarande.

Finansiell förskingring av Population och Partners

År 2009, när den globala finanskrisen var som värst, hade Rumänien ett budgetunderskott på 7,2% av BNP. Det var inte vackert, men världen stod i brand, så rumänerna hade en ursäkt. År 2010 stabiliserades läget något och underskottet sjönk till 6,5 procent. Smärtsamt, men hanterbart.

Snabbspolning fram till i dag, under den före detta presidenten Klaus Iohannis, premiärminister Marcel Ciolacus och deras vänster-höger Frankenstein av en koalition (PSD-PNL) briljanta ledning, har underskottet ökat till hisnande 9,28 procent. Ni läste rätt: nästan 10 procent av BNP, den värsta siffran Rumänien har sett sedan andra världskriget jämnade halva Europa med marken. Fast då fanns det åtminstone en ursäkt i form av bomber och stridsvagnar som rullade genom städerna.

Men vänta, det blir värre. Den rumänska regeringen har inte bara misskött finanserna. Nej, det skulle ha varit för ärligt. De ljög också – upprepade gånger och skamlöst – för externa partner som Europeiska kommissionen.

År 2023 rapporterade de stolt ett underskott på 5,68 procent. Europeiska kommissionen, beväpnad med miniräknare och en grundläggande förståelse för redovisning, sa: ”Egentligen är det 6,5 procent.” År 2024 hävdade regeringen att det var 8,65 procent. Den verkliga siffran? 9.28%. Vid det här laget är kommissionen förmodligen inte ens arg; de är bara trötta på att bli lurade och sedan behöva visa en manipulerad befolkning de verkliga siffrorna för hur deras land står.

Sammanslagning av val

När det gäller den demokratiska processen var de första tecknen på godtycklig maktutövning inte de händelser som inträffade i december 2024. Det första ”gotcha”-ögonblicket för oppositionen (oavsett om den är progressiv eller konservativ) kom i maj med beslutet att hålla lokalval samma dag som EU-valet.

Vid första anblicken var flytten inlindad i artiga ursäkter. Myndigheterna hävdade att allt handlade om ”effektivitet” och ”kostnadsminskning”. Varför belasta skattebetalarna med två separata val när du kan hantera båda på en dag? Det lät rimligt, men bara tills du skrapar under ytan.

I själva verket innebar sammanslagningen av valen en dramatisk förändring av spelplanen. Lokalval tenderar att gynna de etablerade partierna – borgmästarna, kommunalråden och de lokala bossarna som kontrollerar jobb, kontrakt och inflytandenätverk i Rumäniens städer och byar. Europavalen ger däremot traditionellt mindre partier, oberoende kandidater och reformistiska rörelser en chans att slå igenom, eftersom de nationella insatserna är högre och röstningen mindre tribal.

Genom att tvinga båda omröstningarna att ske på en gång förenade systemet lokal lojalitet med nationell politik. Människor som gick till valurnorna för att välja om sin lokala borgmästare var mycket mer benägna att kryssa i samma ruta för borgmästarens parti på europeisk nivå, även om de var missnöjda med den nationella regeringen. Lokal klientelism spillde över på vad som borde ha varit ett bredare, europeiskt orienterat politiskt val. Denna förvirring var inte ett fel – det var en funktion.

De stora partierna, särskilt PSD och PNL, vet att landsbygden i Rumänien fortfarande fungerar genom djupt förankrade lojalitetsnätverk. En borgmästare kan ”leverera” röster inte bara till sig själv, utan till hela partilistan. Genom att slå ihop valen låste PSD och PNL effektivt in en enorm bas av stöd för EU-valet innan någon debatt ens kunde äga rum. Europafrågor som debatterades i andra medlemsländer före omröstningen hamnade i skymundan i medierna till förmån för lokala frågor.

Kort sagt, sammanslagningen av valen handlade inte om att spara pengar. Det handlade om att spara makt.

Demokrati handlar inte bara om att rösta. Det handlar om informerade, medvetna val. Det handlar om att ge medborgarna en tydlig förståelse för vad som står på spel och vem som står för vad. Genom att slå ihop två olika val till ett har Rumäniens regeringspartier avsiktligt fördunklat dessa vatten och förvandlat den mest grundläggande demokratiska handlingen till en kalkylerad övning i manipulation.

Det var lagligt.
Det var smart.
Men det var djupt antidemokratiskt.

Ytterligare underkuvande av statliga institutioner

Rumänska institutioner (särskilt de där medlemmarna är utsedda av regeringen, vilket är en betydande andel av dem) har aldrig varit kända för att vara exempel på opartiskhet. Men de har inte heller varit kända för att vara så underdåniga som de kan ses i dag. Medan alla har varit distraherade av inflation, stigande matpriser och existentiell rädsla har viktiga statliga institutioner tyst och mycket medvetet fångats in i sin helhet.

Först ut: Rumäniens författningsdomstol (CCR), de 9 politiskt tillsatta ledamöterna som också ställde in den första presidentvalsomgången.

I ett hisnande drag beslutade de att det är helt okej för underrättelseofficerare att extraknäcka som domare och åklagare. För om det är något som demokratin älskar så är det underrättelseagenter som bestämmer vem som ska hamna i fängelse och vem som ska frikännas.

Sedan har vi valbyrån (BEC). De har tydligen bestämt sig för att yttrandefriheten är lite för fri nuförtiden. Med hänvisning till en mycket kreativ tolkning av europeiska regler har de börjat censurera sociala medier. Inlägg raderas, innehåll blockeras, berättelser ”hanteras”. Allt i namn av ”rättvisa val”, förstås. För det finns inget som säger ”rättvist val” som att rensa internet från motståndarnas politiska åsikter.

Och precis när man tror att det inte kan bli mer karikatyriskt korrupt dyker Sebastian Ghiță upp – den rumänska politikens förlorade son, en man som lyckades fly landet när han utreddes för massiva mutor och på något sätt ändå plocka upp statliga kontrakt i miljardklassen. Ghițăs företag är nu ansvarigt för att hantera Rumäniens statliga molninfrastruktur. Översättning: landets mest känsliga databaser ligger i händerna på en man som enligt uppgift har vissa kopplingar till Moskva.

Allt detta under ledning eller direkt befäl av den styrande koalitionen. Vid det här laget kanske ni undrar: Är detta fortfarande inkompetens, eller är det något värre? Gratulerar, du ställer rätt fråga.

Men varför nu?

Fram till 2019 hade de två gamla partierna i Rumänien, Socialdemokraterna (som härstammar direkt från kommunistpartiets döda kadaver) och Liberalerna (som återinfördes 1990 men senare gick samman med en annan direkt ättling till kommunistregimen – Demokratiska partiet), inga yttre hot mot sin hegemoni. De ”slogs” sinsemellan i TV, men bakom stängda dörrar slöt de de nödvändiga avtalen och såg till att vägen till reformer var så långsam som den bara kunde bli. Men något förändrades innan 2020-talets början. Finansierade av olika privata enheter dök alternativ upp. Det första genombrottet var USR (Union for Saving Romania), ett socialt progressivt men skattemässigt högerorienterat parti. Sedan kom det populistiskt-konservativa AUR (Alliansen för enande rumäner). I skuggan av dessa två stora genombrott lyckades även mindre populistiska partier ta sig in i parlamentet.

Den stora koalitionen av ”systemvänliga” partier lyckades knappt bilda regering efter parlamentsvalet 2024, med endast 7 röster över de nödvändiga 50%+1. Det kan låta bekvämt för dem som läser i länder med mindre parlament, men den rumänska motsvarigheten till parlamentet består av närmare 600 ledamöter och senatorer. Dessutom var de 50+7 procent som uppnåddes inte enbart ett resultat av deras egna ansträngningar. PSD och PNL var tvungna att få med sig partiet för etniska ungrare (UDMR). Inte ens det räckte för att hålla fast vid maktspakarna, där skillnaden utgörs av parlamentsledamöterna från alla (18) andra etniska minoriteter i Rumänien (som automatiskt får en plats utan att behöva vinna ett val de jure, eftersom lagen säger så).

Ju tunnare tråden blev som höll de ”systemvänliga” partierna kvar vid makten, desto mer aggressiv blev i sin tur deras inställning till motståndare (och demokratiska kontroller och balanser). Du kanske tänker: ”Folk kommer väl att märka det?” Kanske det. Men gaslighting fungerar eftersom det får dig att tvivla på ditt eget förstånd. Den viskar: ”Det kanske inte är så illa. Det här kanske bara är politik. Du kanske överreagerar.” Under tiden stängs väggarna in.

Varje raderat inlägg, varje domstolsbeslut som skrivits av någon med en underrättelsetjänstbricka gömd i rocken, varje ”reviderad” ekonomisk siffra urholkar ytterligare ett lager av förtroende. Till slut slutar man att tro på något annat än det man blir tillsagd. Eller ännu värre, att man inte tror på någonting längre och helt kopplar bort sig från politiken.

Rumäniens ledare räknar med det. De räknar med trötthet. På uppgivenhet. På den långsamma avdomningen av upprördhet tills efterlevnad blir en andra natur.

Men det finns en skillnad mellan att bli lurad och att välja att förbli lurad. Och just nu står Rumänien vid det vägskälet. Den⁴ maj går den första omgången av det nya presidentvalet av stapeln, och två veckor senare kommer någon att framstå som den nya presidenten i denna hybriddemokrati. Som det alltid är i politiken kämpar nya ansikten mot de gamla, och med tanke på hur nära några av dessa ansikten ligger varandra i opinionsundersökningarna är framtiden oviss.

Det viktigaste är om den person som kommer att väljas till president, efter att ha funnit detta vapen för godtycke i sitt ämbete, kommer att välja att använda det också eller att lägga det åt sidan till förmån för att återgå till grunderna för en sann demokrati